Att utvärdera politisk och ekonomisk stabilitet i en region innan man investerar är avgörande för företagare som vill skydda sitt kapital. Världen rymmer tyvärr flera områden där politiskt kaos, skyhög skuldsättning och kollapsande ekonomier skapar extrem affärsrisk.
Historien visar att investeringar kan slås i spillror när ett land drabbas av inbördeskrig, statskupper eller skuldkriser. I en globaliserad ekonomi, där kapital och företag rör sig över gränser, behöver investerare noggrant identifiera riskzoner. En noggrann riskanalys av regioner med instabilitet – från Balkan till Afrika – kan vara skillnaden mellan framgång och katastrof.
Geografisk analys av riskområden
Europa – politisk instabilitet på Balkan och krig i öst
Europa må generellt vara en stabil kontinent för affärer, men det finns undantag där politiska spänningar och konflikter skapar farliga förutsättningar. Bosnien-Hercegovinas serbiska entitet Republika Srpska (RS) har seglat upp som ett orosmoln. Under ledaren Milorad Dodik har RS antagit lagar som direkt trotsar landets konstitutionella ordning. I mars 2025 röstade det bosnienserbiska parlamentet igenom lagar som förbjuder Bosniens centrala domstolar att verka inom RS.
Beslutet kom efter att Dodik dömts till ett års fängelse för att ha trotsat beslut från den internationella övervakaren av fredsavtalet. Dodik ignorerade domen, undertecknade de separatistiska lagarna och upprepade hot om att bryta loss RS från Bosnien.
Kritiker menar att dessa lagar är ett första steg mot utbrytning. Denna utmaning mot rättsstaten skapar en explosiv situation. Internationella aktörer har fördömt agerandet som ett brott mot Dayton-avtalet och konstitutionen. För investerare betyder detta att affärsmiljön i RS är extremt osäker – lagar och domstolsbeslut kan upphävas av politiska nycker, och risken för återtänd etnisk konflikt oroar. Ingen entreprenör vill se sin investering fastna i ett potentiellt konfliktområde eller rättsligt vacuum.
Längre österut har Rysslands krig i Ukraina skapat en ny riskzon i Europa. Ukraina befinner sig i en väpnad kamp som inte bara orsakat fruktansvärt mänskligt lidande utan också förstört ekonomin – landets BNP föll med cirka 30 % under 2022 vilket är det största raset sedan självständigheten.
Kriget har slagit ut infrastruktur, tvingat miljoner på flykt och stoppat produktion och export i stor skala. Ukrainsk jordbruksexport och stålindustri, som är centrala sektorer, har drabbats hårt när hamnar blockerats och industrianläggningar förstörts. Under pågående krig är utländska investeringar närapå omöjliga – säkerhetsläget och den materiella förödelsen gör det helt enkelt för riskabelt att etablera affärer.
Även Ryssland själv har blivit en problematisk miljö för utländska företag efter invasionen. Internationella sanktioner isolerar landets ekonomi, och ryska staten har visat benägenhet att konfiskera utländska tillgångar. I juli 2023 tog Kreml exempelvis kontroll över västerländska företags lokala dotterbolag, som franska Danone och danska Carlsberg, under förevändning av ”tillfällig förvaltning” av strategiska tillgångar. Sedan krigsutbrottet 2022 har ryska staten enligt egna uppgifter tagit över 93 utlandsägda företag till ett värde av över 400 miljoner dollar. Detta statliga godtycke – där bolag beslagtas utan kompensation – är en röd flagga för investerare. Utöver risken att drabbas av sanktioner eller anseendemässig skada riskerar företag rentav att förlora sina tillgångar i auktoritära miljöer som Ryssland.
Även Belarus, Rysslands allierade, utgör ett riskområde på grund av sin auktoritära regim och internationella sanktioner efter valet 2020 och medverkan i kriget; investerare möts av oförutsägbara politiska beslut och isolering från väst.
Mellanöstern – konflikthärdar och ekonomisk kollaps
I Mellanöstern finns några av världens mest instabila regioner, präglade av långvariga krig och statsförfall. Syrien är ett avskräckande exempel: Efter över ett decennium av inbördeskrig ligger ekonomin i ruiner. Över 613 000 människor har dödats och landets BNP har krympt till mindre än hälften av vad den var före kriget. Arbetslösheten överstiger 50 % och 90 % av Syriens befolkning lever i fattigdom.
Stora delar av industri och infrastruktur är förstörda. Städer som Aleppo, tidigare kommersiella nav, är i spillror. Utländska investeringar är i praktiken obefintliga – inga företag vill eller kan verka i en ekonomi som präglas av våld, sanktioner och rättslöshet. Förutom humanitär katastrof har Syrien utvecklat en krigsekonomi där smuggelhandel och svarta marknader tagit över, vilket ytterligare undantränger legitima affärer.
Även om regimen nyligen försöker locka investeringar från Gulf-länderna, kvarstår internationella sanktioner och återuppbyggnadsbehoven är kolossala. I praktiken är Syrien ett investeringslandskap i spillror.
En liknande tragedi utspelar sig i Jemen, där ett utdraget inbördeskrig har skapat en av världens värsta humanitära kriser. Landets ekonomi är kluven i två delar – en Huthi-kontrollerad nord och en regeringskontrollerad syd – båda i djup kris. Jemens BNP per capita har fallit med 54 % mellan 2015 och 2023, vilket har kastat majoriteten av befolkningen ner i fattigdom. Produktion och inkomster har rasat; hunger och bränslebrist är vardag.
För affärer är miljön extremt farlig: Huthi-rebeller har attackerat oljeanläggningar i södra Jemen, vilket stoppade oljeexporten och berövade regeringen dess största intäktskälla. Utan oljepengar kollapsade statens finanser ytterligare. Den jemenitiska valutan har halverats i värde på kort tid, och priserna skenar. Under sådana förhållanden drar sig de få kvarvarande företagen ur – osäkerhet och våld gör normala affärsverksamheter omöjliga. Infrastrukturen är sönderbombad, banker fungerar knappt och rättssystemet är satt ur spel. Jemen illustrerar hur en konfliktzon fullständigt kväver näringslivet.
Även relativt stabila Mellanöstern-länder kan drabbas hårt av politisk kris och skuldsättning. Libanon har under de senaste åren genomlidit en dramatisk finansiell kollaps. Landet defaultade på sin statsskuld 2020 och ekonomin har därefter befunnit sig i fritt fall.
Valutan har tappat över 95 % av sitt värde mot dollarn sedan 2019, banker har frusit uttag och stora delar av befolkningen har glidit ner i fattigdom. Enligt IMF är Libanons situation så allvarlig att landets offentliga skuld kan nå 547 % av BNP år 2027 om inget görs – en i princip ohållbar nivå. Politiskt är Libanon lamslaget av sekteristiska strider; under långa perioder har man stått utan fungerande regering eller president.
För företagare innebär Libanons kris att affärsklimatet är extremt oförutsägbart: banker saknar likviditet, kontrakt kan bli omöjliga att verkställa, och efterfrågan på marknaden har kollapsat då 80 % av invånarna blivit fattiga. Ett liknande scenario utspelade sig i Sri Lanka (visserligen i Sydasien, men med paralleller) där landet 2022 ställde in sina utlandsskuldbetalningar och tvingades till IMF-stöd – våldsamma protester välte regeringen och presidenten flydde landet. Dessa kriser visar att när statsskulden skenar och valutan kollapsar, då flyr investerarna.
Ytterligare ett riskmoment i Mellanöstern är sanktioner och auktoritärt styre som i fallet Iran. Trots sin stora marknad avskräcker Iran många företag på grund av hårda sanktioner mot landets bankväsende och oljeindustri, samt den politiska osäkerheten kring regimen. Massprotesterna 2022 och regimens tillslag mot dessa underströk den politiska riskens allvar.
Utlandsägda företag som investerar i Iran riskerar att hamna i kläm mellan sanktioner och regimkrav – en affärsrisk som är svår att kalkylera. Sammantaget är Mellanöstern hemvist för flera av de mest volatila affärsmiljöerna i världen, där krig eller ekonomiska haverier kan göra även lovande marknader till minerad mark för investerare.
Afrika – konflikter, kupper och ekonomiska kriser
Afrika söder om Sahara uppvisar stor ekonomisk potential, men också några av världens mest utpräglade riskregioner för företagare. Återkommande inbördeskrig och statskollapser gör flera länder till no-go zoner för investeringar. Ett aktuellt exempel är Sudan, där en våldsam maktkamp bröt ut i april 2023 mellan armén och paramilitära RSF. Huvudstaden Khartoum förvandlades till en krigszon och över 8,5 miljoner människor har drivits på flykt.
Sudans ekonomi har slagits i spillror av kriget, med beräkningar på minst 15 miljarder dollar i förluster under första året. Mot slutet av 2023 levde omkring två tredjedelar av befolkningen under fattigdomsgränsen. Affärsverksamhet har i praktiken upphört – banker är stängda, el- och internetnät ligger nere stora delar av tiden och laglöshet breder ut sig. För en företagare är Sudan i nuläget en mardrömsmiljö, där tillgångar riskerar att förstöras eller plundras och kontrakt blir värdelösa över en natt. Liknande total kollaps har tidigare drabbat länder som Somalia, som under tre decennier av inbördeskrig knappt haft någon formell ekonomi alls; multinationella företag lyser med sin frånvaro i sådana miljöer.
Utöver rena krigshärdar brottas flera afrikanska stater med politisk instabilitet i form av militära statskupper och auktoritärt styre, vilket skapar svår förutsägbarhet. I Väst- och Centralafrika har en kedja av statskupper – i Mali (2020 och 2021), Guinea (2021), Burkina Faso (2022) och Niger (2023) – lett till regional oro och internationella sanktioner. Dessa maktövertaganden har ofta föranlett utträde av utländska företag och biståndsgivare. Till exempel har gruvnationerna Mali och Burkina Faso sett Frankrike och andra partner dra tillbaka stöd och investeringar efter kupperna.
Politisk isolering och säkerhetsvakuum (då nya juntor ibland brutit samarbeten kring terrorismbekämpning) ökar riskerna för företag på marken. I Sahelregionen hotas dessutom affärsverksamhet av spridande jihadistisk insurgens; områden blir otillgängliga och personalens säkerhet kan ej garanteras. Även i Ekvatorialafrika har vi sett kuppförsök (som i Gabon 2023) som skapar osäkerhet. Företagare tvingas inse att regimskiften över en natt kan kullkasta affärsplaner – nya ledare kan häva avtal, införa valutarestriktioner eller i värsta fall nationalisera tillgångar.
Afrika har också sin beskärda del av ekonomiska härdsmältor. Ett exempel är Zimbabwe, som länge dragits med hyperinflation och skuldsanering. Landet har upplevt perioder av astronomisk inflation (över 79 600 000 000 % år 2008!) och även om situationen stabiliserats något nyligen, är förtroendet i botten. Kreditvärderingsinstitut och analysföretag klassar Zimbabwe som extremt hög risk – Coface ger landet betyget E, den sämsta nivån, med motiveringen att det råder “högsta risk politiskt och ekonomiskt, och den mest svårnavigerade affärsmiljön”.
Landets oförutsägbara rättssystem och kroniska valuta- och kontantbrist gör att det är “ytterst svårt” att driva business. Ett annat exempel är Ghana, som historiskt setts som relativt stabilt men nyligen råkade ut för en allvarlig skuldkris. Ghana ställde in betalningarna på stora delar av sin externa skuld 2022 mitt under den värsta ekonomiska krisen på generationer. Landet fick snabbt söka nödlån hos IMF. Trots en effektiv hantering av skuldomställning har investerare tagit varning av hur snabbt situationen försämrades – till och med gatuprotester utbröt i Accra mot levnadskostnaderna.
Hög inflation och valutapress i många afrikanska länder (till exempel tvåsiffriga prisökningar i Nigeria, Egypten, Etiopien med flera) innebär att affärsplaner riskerar att kullkastas om valutan rasar eller importen blir för dyr. I Nigeria, Afrikas största ekonomi, lockar visserligen stora marknadsutsikter, men investerare tampas med risk för våld (som kidnappningar och sabotage i oljeproducerande Nigerdeltat) och politisk osäkerhet kring valutareformer.
Sammantaget finns i Afrika några av de mest utmanande affärsmiljöerna i världen – antingen genom akut konflikt där lag och ordning brutit samman, eller genom kroniska problem som korruption, skuldfällor och vanstyre. Utan tecken på förbättring bör företagare vara extremt försiktiga med att satsa kapital i dessa länder.
Asien – från talibanstyre till isolerade diktaturer
Den asiatiska kontinenten spänner över några av världens snabbast växande ekonomier, men hyser också regioner med betydande investeringsrisk. Afghanistan, efter Talibans maktövertagande 2021, är ett praktexempel på en nation dit företagare drar sig för att gå. Regimen är internationellt icke-erkänd, vilket innebär att landets banksystem är avskuret från stora delar av omvärlden.
Utländskt bistånd, som tidigare utgjorde 40 % av BNP, försvann över en natt, och ekonomin krympte kraftigt. Talibanerna själva efterfrågar utländska investeringar – särskilt i gruv- och infrastrukturprojekt – men förutsättningarna är usla. Sanktioner mot Taliban och brist på rättssäkerhet avskräcker de flesta. Dessutom kvarstår säkerhetsproblem; till och med kinesiska och ryska intressen, som annars visar intresse, har mötts av attacker. En bombattack mot ett hotell i Kabul med kinesiska affärsresenärer i december 2022 skadade flera utlänningar och fick investerare att ompröva sina planer.
Islamistiska extremister (ISKP) utgör fortsatt ett hot genom terrordåd. Sammantaget har Afghanistans nya styre lett till att nästan all organiserad utländsk affärsverksamhet upphört. Telekommunikation, flygbolag, bankväsende – många bolag har lämnat. De få som stannar, som några regionala gruvaktörer, gör det under stor osäkerhet. Intäkter kan inte överföras lätt internationellt, kontrakt erkänns inte av någon annan domstol än Talibans egna, och kvinnor förvisas från arbetslivet, vilket halverar talangbasen. Afghanistan under Talibanerna är således bland de minst attraktiva platserna att göra affärer i globalt.
Ett annat asiatiskt land som gått från lovande till riskfyllt är Myanmar. Efter decennier av isolering öppnade Myanmar runt 2015 för investeringar och demokratiska reformer, men militärkuppen i februari 2021 spolierade mycket av framstegen. Sedan juntan tog makten befinner sig Myanmar i politisk och ekonomisk turbulens.
Säkerhetsstyrkor har dödat över 1 400 civila och fängslat tusentals, motstånd i form av väpnade konflikter pyr i flera regioner. För företag har läget blivit ohållbart – majoriteten av västerländska företag har dragit sig ur landet. Storföretag inom energi (TotalEnergies, Chevron) lämnade sina gasprojekt kort efter kuppen.
Fabriker inom klädindustrin stängde då order försvann och oroligheter ökade. Särskilt talande är fallet med norska Telenor, en av Myanmars största telekomoperatörer, som tvingades sälja sin verksamhet på grund av den nya regimens krav. Juntan pressade telekomföretag att införa omfattande övervakning och avlyssningssystem, och hindrade Telenors chefer från att lämna landet. Till slut sålde Telenor sin Myanmaraffär till ett kraftigt rabatterat pris och lämnade landet – en drastisk reträtt från en marknad där de investerat stort.
Myndigheternas godtycke och våld – inklusive beslag av egendom till förmån för militäranknutna bolag – gör affärsklimatet extremt riskabelt. Myanmars ekonomi har också fallit brant; två år efter kuppen uppskattades BNP per capita ha backat till nivåer inte sedda på ett decennium. När rättsstat och stabilitet ersätts av en militärregims dekret kan investerare varken skydda sina tillgångar eller lita på avtal. Myanmar illustrerar hur snabbt en marknad i tillväxt kan kollapsa för företagare när politiken vänder.
Asien har även världens mest slutna regim i Nordkorea, som i praktiken är helt stängd för vanliga affärer. Internationella sanktioner mot Nordkoreas kärnvapenprogram innebär att nästan all legitim handel och investering är förbjuden. Endast en begränsad kinesisk handel och vissa illegala kanaler existerar. Även om arbetskraft och naturresurser finns, är Nordkorea så isolerat att inget seriöst företag kan verka där utan att bryta sanktioner – ett uppenbart exempel på en marknad att undvika.
Till och med i Sydasien finns länder som uppvisar farliga risktecken. Pakistan, med över 230 miljoner invånare, borde vara en stor marknad men har plågats av kronisk politisk instabilitet och skuldkramper. Under 2022–2023 kastades landet in i en konstitutionell kris efter att en premiärminister avsatts, samtidigt som ekonomin var nära statsbankrutt. Pakistan undvek precis en default sommaren 2023 tack vare ett nödlån från IMF i elfte timmen. Men riskerna kvarstår – inflationen nådde rekordhöga ~38 % under 2023 innan den dämpades något och valutans värde eroderades kraftigt.
Utlandsskulden är enorm och kräver ständiga lån för att betalas. Säkerhetsläget är dessutom skört, med återkommande terrorattacker och regional oro. För investerare innebär det pakistanska dilemmat att man ständigt balanserar på knivseggen: politiska omvälvningar kan kullkasta reformer, och en ny kris kan när som helst blossa upp. Som IMF noterat är nedsideriskerna för Pakistan “exceptionellt höga” i det nuvarande läget. Utan långsiktig stabilitet och reformer – vilket försvåras av val och maktkamper – förblir Pakistan ett högriskland att investera i, trots sin marknadsstorlek.
Asiens riskzoner, från Talibanernas Kabul till juntans Naypyidaw, understryker hur politisk maktförskjutning och konflikt kan urholka affärsmiljöer. När laglöshet, sanktioner eller extrem politisk osäkerhet råder, blir företagens framtid ytterst osäker. Företagare gör klokt i att noga bevaka dessa länder och tills vidare undvika större åtaganden där.
Latinamerika – skuldkriser och auktoritära fallgropar
Latinamerika har en blandning av medelinkomstländer och utvecklingsländer, men också några av de mest utpräglade fallen av ekonomiska sammanbrott och politisk vanstyrning – vilket avskräcker investerare. Venezuela framstår som ett dystert skolexempel. En gång Latinamerikas rikaste land per capita, har Venezuela under det senaste decenniet genomlidit en ekonomisk kollaps utan motstycke utanför krigstid.
Under åren 2014–2021 krympte landets BNP med ungefär tre fjärdedelar, en förödande kontraktion som motsvarar den stora depressionen gånger flera. Hyperinflationen nådde astronomiska nivåer – år 2018 översteg årsinflationen 130 000 % – vilket utraderade köpkraft och sparande. Även om inflationen sedermera dämpats, låg den fortfarande runt 190 % år 2023 enligt centralbanken.
Fattigdomen exploderade: hälften av invånarna lever i dag i fattigdom och runt sju till åtta miljoner venezuelaner (över 25 % av befolkningen) har flytt landet för att söka livsuppehälle utomlands.
För affärsvärlden har Venezuelas sönderfall inneburit en katastrof. De flesta multinationella bolag har lagt ned eller kraftigt bantat sin verksamhet där – exempelvis stängde bil- och konsumentvaruföretag sina fabriker när det blev omöjligt att importera insatsvaror eller få betalt i värdestabil valuta.
Valutarestriktioner och prisregleringar införd av regeringen under krisåren kvävde handel. Många branscher, från detaljhandel till bankväsende, nationaliserades eller drabbades av konfiskationer under tidigare president Hugo Chávez år, något som avskräckte nyinvesteringar. Idag präglas Venezuelas ekonomi av rättslig osäkerhet, korruption och sanktioner (USA har sanktionerat olje- och finanssektorn kraftigt).
Det fåtal företag som fortfarande verkar där gör det på egen risk och ofta i mindre skala. För en utomstående investerare ter sig Venezuela som en ekonomisk ruin med extrem politisk risk, där utsikterna till normalisering fortfarande är osäkra trots nyliga mindre reformer.
I Centralamerika och Karibien hittar vi Haiti, som länge plågats av politiskt kaos men som på senare år försjunkit i ett närmast fullständigt säkerhetsvacuum. Presidenten mördades 2021 och sedan dess har väpnade gäng tagit kontroll över stora delar av huvudstaden Port-au-Prince, samtidigt som någon fungerande regering knappt existerar. Konsekvensen har blivit att Haitis ekonomi krympt fem år i rad och ser ut att fortsätta falla 2024.
Företag utsätts för utpressning, rån eller värre av gängen, och normala transporter blockeras av vägspärrar och våld. Utländska investerare har i princip lämnat Haiti – de risker som anges inkluderar politisk instabilitet, godtyckliga beslut, osäkerhet och kriminalitet enligt USA:s utrikesdepartement. Även lokala företagare har svårt att överleva; många stänger ned eller flyr landet. Haiti är ett extremfall där laglöshet och kollapsad stat omöjliggör affärsverksamhet utanför kanske enklare informella sektorer. Infrastrukturen är förfallen, elförsörjning sporadisk och finanssystemet i kris.
Ingen ska underskatta riskerna – våldet kväver Haitis redan bräckliga ekonomi fullständigt, med FN som varnar att halva befolkningen är i akut behov av matbistånd. För investerare finns det i nuläget knappt någon rationell anledning att satsa resurser i Haiti förrän säkerhet och governance återupprättats.
Andra latinamerikanska länder som ofta pekas ut som riskabla för investeringar inkluderar Nicaragua och Kuba, där auktoritära regeringar och sanktioner skapar osäkerhet. Nicaragua under Daniel Ortega har infört lagar som kan slå mot utländska organisationer och företag, och den politiska oppositionen är i praktiken krossad – ett klimat som medför oförutsägbarhet och risk för straffåtgärder från USA/EU. Kuba förblir under amerikanska sanktioner och statlig kontroll; även om vissa marknadsreformer gjorts är det kubanska affärsklimatet byråkratiskt och begränsat, med risk att affärer stoppas av politiska skäl.
Även Argentina förtjänar en notis i risksammanhang. Landet är ingen krigszon och har en stor, diversifierad ekonomi, men har drabbats av återkommande skuldkriser och hyperinflation som ätit upp investerares förtroende. Inflationen i Argentina översteg 140 % årstakt under 2023, en av de högsta i världen, och valutan peso försvagas kontinuerligt. Regeringen har infört strikta kapitalrestriktioner som hindrar företag från att växla och skicka ut vinster ur landet.
Argentina har ställt in betalningar på sin statsskuld flera gånger (senast 2020) och sitter åter i tuffa förhandlingar med långivare. Politisk polarisering – exemplifierat av valet av en radikal outsiderkandidat till president 2023 – gör framtida ekonomisk politik svårbedömd. Även om många företag fortfarande verkar i Argentina på grund av marknadens storlek, krävs en hög riskaptit och förmåga att uthärda volatila cykler. Som investerare måste man kalkylera med möjligheten av snabba regeländringar, skenande kostnader och valutaförluster i en ekonomi så skör som Argentinas.
Latinamerikas risklandskap spänner alltså från totala kollapser (Venezuela, Haiti) till kroniskt osunda ekonomier (Argentina, Ecuador i vissa avseenden) och politiska diktaturer (Venezuela igen, Nicaragua, Kuba) – alla med olika typer av faror för affärsverksamhet. Att navigera dessa kräver stor försiktighet och vaksamhet.
Branschspecifik analys – utsatta sektorer i riskregioner
När ett land präglas av politisk instabilitet eller ekonomisk kris drabbas vissa branscher hårdare än andra. Här är en genomgång av vilka sektorer som typiskt sett är mest utsatta i ovannämnda riskregioner:
Råvaru- och energisektorn
Olje-, gas- och gruvindustrin är ofta lockande investeringar i utvecklingsländer, men de kan vara extra riskutsatta i instabila regioner. Naturresurser är nämligen strategiska tillgångar som hamnar i centrum för konflikter och maktspel. I länder som Jemen och Syrien har kontroll över oljefält varit en stridsfråga – beväpnade grupper slåss om dessa inkomster, och utländska energibolag har därför flytt eller fått sina anläggningar attackerade. I Jemen innebar Huthi-rebellernas drönarattacker på oljehamnarna att exporten stoppades helt, med förödande konsekvenser för bolag och ekonomi.
I Sudan riskerar guld- och oljefyndigheter att finansiera stridande parter, vilket ökar risken för sanktioner mot den som handlar med dem. Även i Afrikas Sahel-länder (Mali, Burkina Faso, Niger) har guldgruvor blivit osäkra efter kupper och jihadistuppror – utländska gruvbolag har tvingats stänga eller skära ned driften.
Nationalisering och konfiskation utgör en annan risk. Råvarusektorn drabbas ofta först om en regering med ekonomiska problem behöver kassakor. I Venezuela nationaliserades en rad olje- och gruvprojekt under 2000-talet, vilket slog ut privat investering. Nu när ekonomin är i ruiner kan regimen tvingas erbjuda stora rabatter till utländska partner för att återstarta produktionen – men investerarna minns risken att ägandet när som helst kan tas ifrån dem.
Rysslands beslag av västerländska oljeaktörer (som Shells andel i ett LNG-projekt) efter Ukraina-krigets start visar att även stater kan ta över energitillgångar av geopolitiska skäl. Sedan kriget har ryska energianläggningar i praktiken blivit off limits för många investerare, både p.g.a. sanktioner och risken att fastna på fel sida om regimen.
Infrastruktur för energi – som pipelines, kraftnät – är också utsatt. I krigszoner som Ukraina har kritisk energiinfrastruktur bombats sönder, vilket inte bara påverkar energiföretag utan alla branscher beroende av el och bränsle. Bolag som investerat i pipelines genom riskabla områden (t.ex. genom Niger-deltat i Nigeria eller genom Myanmars inbördes konflikter) måste ha i åtanke att sabotage och stölder kan bli kostsamma.
Finans och bankväsende
Finanssektorn är nervsystemet i ekonomin och drabbas hårt när ett land krisar. Banker och försäkringsbolag är beroende av förtroende och makroekonomisk stabilitet, vilket saknas i riskregioner. I länder som Libanon har banksystemet i praktiken kollapsat – utlånade pengar har blivit värdelösa, banker har stängt dörrarna för uttag och utländska korrespondentbanker vill inte röra transaktioner från landet. Investerare i libanesiska banker eller obligationer led enorma förluster när staten defaultade och valutan rasade.
Statsbankrutter är förödande för finanssektorn: när Sri Lanka och Ghana ställde in betalningarna nyligen fick deras banker och pensionsfonder stora hål i balansräkningarna. Utländska obligationsinnehavare tvingades skriva ned värdet rejält. Försäkringsbolag drar sig också ur länder med stor osäkerhet – t.ex. går det knappt att få politisk risk-försäkring för investeringar i Syrien eller Venezuela idag.
Kapitalflykt och valutakris slår också först mot finanssektorn. I Argentina har banker haft svårt att behålla insättningar när hyperinflation fått sparare att ta ut pengar och växla till dollar. Regeringen har svarat med kapitalkontroller som dock hindrar utländska investerare från att ta hem vinster. Fonder som ägt argentinska pesos eller statspapper har lidit stora förluster under återkommande devalveringar.
I Turkiet (även om landet är mer stabilt än exemplen ovan) såg vi på senare år hur okonventionell penningpolitik ledde till valutaras och brände utländska obligationsägare – en påminnelse att även medelinkomstländer kan innebära makro-finansiella risker om politiken spårar ur.
I sanktionerade länder (som Iran, Nordkorea, Ryssland) är finanssektorn i princip en no-go för utländska aktörer – risken att bryta mot sanktioner och tappa tillgång till det globala banksystemet är för hög. Exempelvis fick europeiska storbanker betala miljardböter för att de indirekt förmedlat transaktioner i Iran tidigare. I dag är dessa marknader avskurna: SWIFT-avstängningar och förlorad correspondentservice i USD/EUR gör affärer omöjliga. Således tvingas även icke-finansiella företag lämna, då de inte kan genomföra betalningar.
Sammanfattningsvis är finansiella investeringar i instabila länder bland de farligaste, eftersom de kan förlora värde över en natt vid en valutakrasch eller statsskuldkris. Bank-kriser tenderar att sammanfalla med bredare kollapser, vilket gör återhämtning oviss. Alltså bör kapitalplaceringar i banker, försäkring eller obligationer i högriskländer ske, om alls, med stor försiktighet och rejäl riskpremie.
Turism och besöksnäring
Turistsektorn är oerhört känslig för politisk instabilitet och säkerhetsproblem. Semesterresenärer och affärsturister undviker snabbt platser som associeras med våld eller oro, vilket gör att hotell, restauranger, flygbolag och andra inom besöksnäringen drabbas nästan omedelbart vid en kris. Länder där turism utgjort en stor del av ekonomin kan se intäkterna tvärdyka vid konflikt. Under det Arabiska vårens oroligheter 2011–2013 rasade t.ex. turismen i Egypten, Tunisien och Turkiet.
I Libanon, som tidigare var ett turistmål i Mellanöstern, har den senaste tidens kriser och grannlandets konflikter lett till att hotellbeläggningen föll med 45 procentenheter i oktober 2023 jämfört med året innan. Rädslan för våldsamheter gjorde att besökare ställde in resor. Liknande mönster sågs i Israel/Palestina under de senaste striderna – turismen avbokas långt utanför själva konfliktområdet av rädsla.
Karibiska ö-nationer som Haiti, eller centralamerikanska länder som Honduras, som brottas med våld och kidnappningar, är praktiskt taget bortkopplade från det internationella turistflödet trots vackra naturomgivningar.
För investerare inom turism innebär detta att kapital bundet i hotell eller resorter kan förlora värde snabbt om destinationens rykte försämras. Ett lyxhotell i ett land som hamnar i inbördeskrig kan stå tomt i åratal. Flygbolag drar ner eller stoppar flyglinjer, researrangörer slutar sälja paket – intäktsströmmen sinar.
Försäkringspremierna för att driva verksamhet kan också skjuta i höjden (t.ex. krigsförsäkring för flyg eller sabotageförsäkring för hotell). Kostnaderna för säkerhet på plats (väpnade vakter, pansarbilar för VIP-gäster etc) kan göra affären ohållbar. Därför är turismsektorn ofta den första att kollapsa vid oroligheter och den sista att återhämta sig när läget stabiliseras.
Flygbolag och transport relaterat till turism påverkas också. Under Rysslands krig i Ukraina stängdes luftrum, och många flygbolag ställde in flyg till Ryssland och Ukraina – en hel region föll bort från kartan, vilket drabbade flyg, hotell och kringservice. Kryssningsbranschen undviker hamnar i länder med sanktioner eller instabilitet, som Venezuela eller Jemen. Även grannländer kan få en negativ effekt – t.ex. upplevde turistorter i Jordanien och Egypten avbokningar på grund av konflikten i Gaza hösten 2023.
Kort sagt, besöksnäringen kräver stabilitet och trygghet. Regionen Balkan minns ännu hur Jugoslavienkrigen på 90-talet decimerade turistindustrin i Kroatien och Bosnien under en period (numera har Kroatien återhämtat sig starkt när freden väl kom). Investeringar i hotell, kasinon, nöjesparker eller liknande i politiskt volatila länder är mycket riskabla – de kan blomstra i goda tider men värdet kan utraderas om det smäller till. Därför är många aktörer inom hospitality försiktiga; de väljer oftare stabila destinationer eller kräver höga riskpremier och garanter från regeringen om de ska investera i mer osäkra länder.
Industri, handel och infrastruktur
Tillverkande industri och handelsföretag är ryggraden i många ekonomier, men i riskländer står de inför enorma utmaningar. Tillverkningsindustrin är beroende av fungerande el, transporter, arbetskraft och försörjningskedjor – allt detta hotas i instabila regioner. I Ukraina har industrin fått en kraftig törn av kriget; t.ex. föll landets stålproduktion med över 70 % 2022 när fabriker tvingades stänga eller rentav togs över av ryska styrkor.
Exportorienterade fabriker kan inte skeppa sina varor om hamnar blockeras eller gränser stängs (Ukrainas hamnar, Jemens hamnar under blockad, etc). Strömavbrott och bränslebrist i krigshärdar gör att maskiner står still. Detsamma gäller Etiopien under inbördeskriget i Tigray 2020–2022, där industrizonerna i norr upphörde fungera helt.
Infrastrukturprojekt som vägar, broar och elnät är bland de första offren i konflikter – de förstörs av bomber eller förfaller utan underhåll. Utan vägar kan inte varor transporteras, utan el kan inte fabriker producera. För bygg- och anläggningssektorn betyder oroligheter att projekt stoppas eller skjuts upp.
Exempelvis fick internationella entreprenörer evakuera personal och ställa in byggen i Moskva när sanktionerna efter Ukraina-kriget slog till; i Myanmar drog sig utländska byggbolag ur efter kuppen, vilket lämnade halvfärdiga projekt. Kina, som via sitt Belt and Road-initiativ investerat i många riskfyllda regioner, har upplevt detta problem: järnvägsbyggen i Afghanistan och Sudan har avstannat p.g.a. våld, vilket innebär förluster.
Handelsföretag och detaljhandel i instabila ekonomier möter också hinder. Hyperinflation och valutakollapser (som i Venezuela eller Zimbabwe) gör det svårt att prissätta varor – butiker byter till dollar eller stänger.
Importberoende länder i kris (t.ex. Libanon eller Sri Lanka under deras respektive kriser) hamnar i varubrist när det saknas valuta för import; hyllorna gapar tomma, vilket knäcker detaljhandeln. Större utländska handelsaktörer, som stormarknadskedjor, drar sig ofta ur om de inte kan repatriera vinster eller säkra varuförsörjningen.
Teknologisektorn och telekom är en särskild del av industri/handel som också har utsatthet. Internet- och telekomtjänster kan stängas av av myndigheter i oroliga tider (som i Etiopien under kriget eller Myanmar efter kuppen), vilket skadar både tech-företagen och all affärsverksamhet som är beroende av digital infrastruktur. Dessutom kan auktoritära regeringar tvinga tech-företag att samarbeta i övervakning (som fallet med Telenor i Myanmar visade), vilket skapar etiska och legala dilemman – många väljer att lämna än att riskera medverka i förtryck eller bryta internationella normer.
Samtidigt finns det sektorer som jordbruk som också lider i konflikt (bönder kan inte bruka fält i minfält eller under beskjutning), men primärnäringar tenderar ändå ibland att fortsätta i någon form då lokalbefolkningen är beroende av dem. Storskaliga jordbruksinvesteringar – t.ex. plantager – är dock riskabla i regioner med markkonflikter och svag lagäganderätt.
Av alla dessa skäl ser vi att industri, handel och infrastrukturinvesteringar kräver stabila förutsättningar. Utan fred och fungerande stat riskerar maskiner att stå tysta i fabrikerna och halvbyggda broar att rosta bort. De företag som ändå verkar i sådana miljöer måste ha backup-planer, robusta försäkringar (om de ens är tillgängliga) och beredskap på abrupta stopp.
Insikter och rekommendationer
Den globala genomgången ovan illustrerar en hård verklighet: vissa regioner i världen är i nuläget extremt olämpliga för investeringar för den riskmedvetne företagaren. Politiskt kaos – vare sig i form av inbördeskrig, auktoritära utbrytningar eller kuppregimer – underminerar de grundläggande villkoren för affärer: stabilitet, förutsägbarhet och rättssäkerhet. Hög skuldsättning och ekonomiska haverier kan likaså utradera värdet på investeringar genom default, hyperinflation eller kapitalflykt. Ingen seriös investerare vill vakna upp till nyheten att ens verksamhet har nationaliserats utan ersättning (som i Ryssland nyligen) eller att valutan halverats i värde över en natt (som i Libanon).
För att navigera i denna värld av risker bör företagare och investeringsfonder:
- Utföra noggrann due diligence på länderrisk: Använda riskindex, konsultföretag, ambassadrapporter och lokal expertis för att ständigt uppdatera sig om den politiska och ekonomiska utvecklingen. Det gäller inte bara att titta på dagens situation, utan trender – är landet på väg mot stabilisering eller eskalation?
- Diversifiera geografiskt: Undvika att lägga alla ägg i en korg, särskilt om den korgen finns i ett politiskt volatilt land. Om man ändå vill satsa i en frontier market med risk, se till att det bara utgör en liten del av portföljen.
- Säkra investeringar kontraktuellt och via försäkring: I den mån det går bör man använda instrument som politisk risk-försäkring (erbjuds av t.ex. Världsbankens MIGA eller exportkreditnämnder) för att täcka värsta fall som expropriation eller krigsskada. Internationella skiljedragsklausuler kan skrivas in i avtal (även om deras praktiska värde i en konflikt är begränsat).
- Följa det geopolitiska läget: Ofta hänger affärsrisker samman med geopolitiska trender. Exempelvis kan en intensifiering av stormaktskonflikter göra att länder hamnar under sanktioner eller dras in i proxykrig. Att regelbundet läsa analyser från tankesmedjor och affärstidningar (som Forbes, The Economist m.fl.) om globala risker är viktigt.
- Ha en exitstrategi: Om man ändå går in i ett högriskland, bör man redan från början planera för hur man kan lämna snabbt om läget försämras. Det kan betyda flexibla avtal, minimera fasta tillgångar på plats, och hålla likviditet utomlands snarare än i lokala banker.
För den enskilde entreprenören kan det kännas frustrerande att områden med stor marknadspotential (rika naturresurser, ung befolkning etc.) samtidigt är de mest instabila. Men tills dessa länder får ordning på styrelseformer, fred och ekonomi bör man i många fall avstå.
Som vi sett med fallet Republika Srpska riskerar även en region mitt i Europa att kantra in i kaos om ledarskapet trotsar lagarna och flörtar med sekteristisk splittring – knappast grogrund för trygg företagsamhet. Att analysera riskområden är därför inte bara klokt utan nödvändigt. I en tid av ökad osäkerhet internationellt blir förutseende riskhantering en nyckelkompetens för framgångsrika investerare. Det handlar inte om att undvika all risk – företagande är alltid förknippat med risktagande – men om att inte ta onödiga eller oöverskådliga risker.
Slutligen kan vi hoppas att flera av de krisdrabbade regioner vi identifierat så småningom finner stabilitet. Måhända kan fredsavtal, reformer eller skulduppgörelser vända utvecklingen i vissa länder, vilket skulle öppna dörren för säkrare investeringar framöver. Till dess är dock rådet tydligt: undvik att investera där den politiska och ekonomiska instabiliteten härskar. Att välja stabilare marknader, även om avkastningen där kan verka lägre vid en första anblick, är i längden ofta det klokare och mer lönsamma beslutet när man väger in risken för att hela investeringen går förlorad. Som affärstidningen Forbes och andra ofta påminner om: Kapital flyr osäkerhet. En sund affärsstrategi är därför att ställa sig själv vid varje potentiell investering: Hur ser värsta-scenario ut i det här landet, och kan jag leva med det? Om svaret är nej – då bör man förmodligen placera sina pengar någon annanstans.
