Forskare vid Umeå universitet har gjort en betydande upptäckt om hur ett proteinkomplex, kallat Mediatorn, styr celldelning genom sin interaktion med DNA. Denna upptäckt kan ha stor betydelse för framtida behandlingar av sjukdomar relaterade till celldelning.
Vid Umeå universitet har forskare avslöjat en ny mekanism som kan förklara hur celldelningen regleras, ett genombrott som öppnar dörrar för nya metoder att behandla tumörsjukdomar och andra sjukdomar kopplade till fel i celldelningen. Upptäckten fokuserar på proteinkomplexet Mediatorn och dess rörelse längs DNA-strängarna, vilket har visat sig ha direkt inverkan på cellens förmåga att dela sig.
Mediatorns dynamiska roll i genreglering
– Vi har fått fördjupad kunskap om hur celldelning kontrolleras, vilket är viktigt för att förstå orsakerna till olika sjukdomar som beror på felaktigheter i celldelning, till exempel olika tumörsjukdomar, säger Stefan Björklund, professor vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet och huvudförfattare till studien.
Upptäcktens detaljer och dess implikationer
Mediatorn, som traditionellt studerats i kontexten av transkriptionsreglering, har i denna studie observerats i en ny, avgörande roll. Forskarna har upptäckt att Mediatorn, i samverkan med proteinkomplexet Lsm1-7, reglerar produktionen av ribosomala proteiner, vilket är avgörande för cellens tillväxt och delning. Genom att flytta sig till slutet av generna och samverka med Lsm1-7, kan Mediatorn både hämma genavläsningen och störa mognaden av mRNA, vilket leder till en reducerad produktion av ribosomala proteiner och därmed en långsammare celldelning.
Annons
Möjligheter för framtida forskning
Enligt Björklund erbjuder dessa rön en spännande utgångspunkt för framtida forskning, särskilt i strävanden att kontrollera celldelningstakten i sjukdomstillstånd som cancer.
– Vi är fortfarande tidigt i forskningen på området, så det krävs fler studier innan vi kan säga att detta är en framkomlig väg, men det är en spännande möjlighet, säger Stefan Björklund.
Studien, som primärt använt jästceller för sina experiment, betonar vikten av modellsystem för att förstå komplexa biologiska processer som är relevanta även i högre organismer, inklusive människan.
